Hemma hos - Susanne och Torben

Jag har gjort något som jag har tänkt på länge, och bara låtit stanna vid tanken. Jag har frågat 2 främlingar om jag kan få lov att se deras hem, och sedan fotografera där. 
Läskigt!

Ok, jag tar det från början. 

Min syster bor i ett rött hus med vita knutar och en liten glasveranda i Småland. Typiskt litet 
idylliskt småländskt torp med alldeles för stor gräsmatta och ett delvis förfallet uthus och lada, präglat av stormen Gudrun och Per, men med potential, 

som vi i storstäderna bara kan drömma om.

I närområdet runt henne finns det en uppsjö av liknande gårdar, torp och fritidshus. När vi går eller kör in mot byn som vi kallar det, dvs det lilla samhället där jag har växt upp, så passerar vi en keramikverkstad. Jag vet inte varför,  men jag har aldrig varit där förut. Nu har jag det, bara p g a ett infall jag fick när vi var på väg till lekplatsen med Freja. 

Det visade sig vara ett lyckoskott, eftersom Susanne och Torben som bor och arbetar / lever som pensionärer där, var världens hyggligaste och mest öppenhjärtliga människor. Vill ni se min atelje? Vill ni se min snickarbod? Vill ni se hur vi har restaurerat huset? Ja, självklart!!!

Jag bad om att få komma tillbaka lite senare, utan barn och med en bättre kamera, för att fotografera och prata lite mer.  

Susanne och Torben kommer från Sjælland i Danmark, bägge utan något som helst förflutet inom konstvärlden, förutom ett väldigt stort intresse. Torben har jobbat inom räddningstjänsten, och Susanne på bank. Det är på sätt och vis detta som har gjort att de hamnade i Småland, som de bägge tycker är paradiset på jorden. 

Susanne blev som anställd på banken, utsatt för 3 maskerade och väpnade rån, i loppet av 2 månader, och drabbades efter detta av posttraumatisk stress. Efter många år med försök att "bli hel" igen, märkte hon att det att uttrycka sig med kreativt jobb, och att arbeta med händerna, fick henne att må bra.

Hon lärde sig keramik, och märkte efterhand att folk gillade hennes produkter. 

Nu driver hon Sehler Keramik, som ett sidoprojekt i pensionärslivet. Hon säljer så det susar, både i butiken, som ligger på gården, 

och över nätet när folk kontaktar henne och ber om det.

Så när båda 2 började närma sig pensionsåldern, köpte de ett fritidshus i västra Småland, och började tänka mer och mer på att flytta dit permanent, ju mer tid de tillbringade där. 

Så sagt och gjort.  2013 blev detta deras hem,

 och nu kan de aldrig tänka sig att flytta tillbaka till Danmark. 

Och det bästa av allt, Susanne känner sig hel igen!

Lite småjusteringar gjordes för att anpassa det till ett permanent boende, och nu är det ett helt fantasiskt litet kryp-in, fyllt med skandinaviska klassiker, 

bevarade detaljer och både Susanne´s och Torben´s verk. 

Le Klint

Originalkakel, som taget ur vilket som helst nybyggt kök eller butiksinredning.

Mikadostolen av Foersom/Hiort-Lorentzen

Grundaren av Norrgavel, Nirvan Richter själv har designat pallen i vitoljad ek.

Alla kanske inte hade sparat på sopborstar från de gamla ägarna, men Susanne och Torben såg skönheten i dem, och tog vara på dem som dekorelement med patina.

Torbens design.

Kastanjebladen som fått stå modell för denna lilla lampa i keramik, kommer från min systers gård. Det är Susanne som har designat den.

Detta är också ett verk av Susanne, porslinsboxen som innehåller hela rundknäckebröd.

Taklampan är också Susannes design, och hennes egna favoritobjekt. 

Susanne´s verkstad. Hon tyckte det var stökigt. Jag älskade det!

Torben är också en estet, och får sitt utlopp kreativt i snickarboden, där han svarvar och producerar ljusstakar, skålar, mortlar och annat som faller honom in. Han var väldigt blygsam och ödmjuk över sin skicklighet, 

och poängterade flera gånger att det bara är en hobby. 

Ett litet lusthus i glas och trä, fungerar som Susannes showroom/butik.

Jag klarade inte av att välja vad jag helst ville köpa, och var så uppslukad av alla fina motiv, att jag gick därifrån tomhänt!

De japanska lyktorna, och den tropiska korallen.

 (i mina ögon är det koraller, men egentligen är det gammal hederlig 

småländsk mossa som har stått modell.)

Susanne tillverkar dessa små kritvita, sköra och matta objekt genom att doppa "modellerna" i en smet, inte för tunn och inte för tjock. Så bränner hon dem i extra hög värme, så att modellerna försvinner i aska. En japansk och svår teknik, som hon har tränat på länge, 

och misslyckats med många gånger.  

Modellerna ligger och vilar.

Ett par timmar senare, strosade jag lycklig tillbaka hem, med en liten söt gåva, en svarvad träask i ena handen, och glädje i hjärtat över att ha fått möta så fint folk. 

Jag är så glad för att ni släppte in mig i ert hem, Susanne och Torben, och att ni ville dela er livshistoria med mig. 

Tusen tack!

Foto: Ida Svensson / Formidabel Expo