lørdag 3. desember 2016

Wes Anderson + H&M



Alltså, jag smäller av vilken fin reklam! 


Det finns inte ett enda tvivel för mig vem som står bakom denna lilla julfilm.
 Hans signum är så tydligt, och skarpt. Hans färgbruk så speciellt och harmoniskt, 
samtidigt som det sticker ut i en helt egen riktning, 
t o m castingen är i en helt egen klass. 
Man förstår direkt att det är kungen av filmskapande. 

Jag älskar dig, Wes Anderson!


Foto: NY Times






Foto: H&M







torsdag 1. desember 2016

1a söndagen i Advent.

För en gångs skull har julstämningen infunnit sig hos mig allaredan helgen som har varit. Trots snöfri mark och mitt komplicerade förhållande till julen! Det är tack vare barnen jag har fått upp en varmare och mer längtansfull känsla till denna högtid igen,
 vilket jag är så tacksam för.
 Tack barnen! Ni gör att jag vill skapa traditioner och att julen har börjat kännas härlig igen!

I söndags var vi hos familjen till Frejas lekkamrat och bakade pepparkakor. Allt enligt farmor Ljungdells gamla recept. En jättemysig förmiddag, i ett julpyntat hus satte igång stämningen för oss alla. Och med 4 bakande vuxna och 4 bakande barn, blev det som en liten pepparkaksfabrik med gräddning på löpande band. Och så många formar som mamma Tuva hade samlat på sig genom åren har jag aldrig förr sett! Allt från Mumintrollet och lilla My, till intrikata snöflingor, minigrisar, Pippis galosch och klassiska hjärtan i alla storlekar. 
Så himla mycket roligare när man har så mycket att välja på. Tack familjen Schultz-Ljungdell för att vi fick komma och tillbringa första advent med er!











Foto: Ida Svensson / Formidabel Expo




onsdag 30. november 2016

Att få tiden att räcka till.

När jag bestämde mig för att ta upp bloggandet igen, mitt i min mammaledighet, kändes det ganska enkelt att hinna med att både tänka ut vad jag ville skriva om, fotografera själv, och förhandspublicera inlägg till jäktiga dagar.

 Men tji fick jag när lille Sixten plötsligt visade sig vara en högst aktiv liten kille, som minsann inte vill sova mer än absolut nödvändigt på dagtid, lärde sig krypa tidigt, och nu står och går helt obehindrat när han håller sig i soffbord, hyllor och liknande handtag, i en ålder av 10 månader. Dvs det krävs lite mer av mig som föräldrer än att se till att han är mätt, utvilad, hel och ren. Detta i en kombination av att jag har jobbat väldigt intensivt i 3 veckor, 1 av veckorna delvis med Sixten som "hjälpreda", har gjort att jag har lagt allt som heter skriva och fotografera, helt åt sidan. Det har helt enkelt inte fått plats på min lista över saker att prioritera just nu. Kanske jag hade lite för höga ambitioner, när jag trodde att man kunde kombinera det att driva en blogg med mammaledighet, och samtidigt jobba ute i fältet.
 (I tillägg till allt annat man vill och måste hinna med. Träna, umgås, sova, äta, vara flickvän, mamma till storasystern, engagerad i ditten och datten....)   

Nu är det bara en månad kvar av min tid hemma med Sixten. I början av januari börjar han i barnehagen, vilket innebär att jag är tillbaka i jobb och därmed också kan börja sköta om mitt tredje barn, eller första om man så vill. 
Min firma startade faktiskt före barnen kom till världen, 
och Formidabel Expo fyllde ju 10 år förra året!

Och tabubelagt eller ej; Jag älskar mitt jobb, lika mycket som jag älskar att vara med mina barn, och det kliar i fingrarna efter att få komma tillbaka till mitt arbetsliv. 
Utan det är jag inte komplett!

Fram till januari: Sporadiska inlägg när jag får tid och möjlighet! 






mandag 14. november 2016

Julbestyr

Julen är i allra högsta grad i full gång för mig, som dekoratör. Jag har de sista veckorna jobbat för fullt med förberedelser inför juluställningar, och drömmer om ljusslingor, kulor, stjärnor och pepparkaksgummor. 

Min situation i år är lite speciell. Jag är i mammaledighet, och har planerat och förberett allt av juljobb tillsammans med en 9 månaders ivrig krypare. Som lägger sig i och avbryter stup i ett. Börjar gråta så fort han inte får det som han vill, och får lågt blodsocker titt som tätt, med ständiga matpauser som resultat. Dessutom behöver han visst power-nappa med jämna mellanrum, mitt i arbetsdagen. Lite av en kollega att stoltsera med. Förra veckan och veckan som kommer har jag lämpat över krabaten till sin pappa, så att mamma får jobba i fred, vilket innebär en kompensation av all tid som har försvunnit i förberedelsetiden, dvs jobbveckor på en sisådär 60 timmar, frånvarande mamma vid både middagsbordet och till läggdags. 

Detta är helt enkelt orsaken till att jag inte får tid att blogga just nu, 
men håll ut, jag är snart tillbaka!











Lånade bilder från Pinterest.



tirsdag 1. november 2016

Kulturkrock.

Jag får inte ihop tiden till den mängd kultur jag egentligen vill konsumera. Inte i närheten en gång. Inte ens i det lilla. Som att se en hel film. Vilket så klart är helt ok eller åtminstonde förklarligt när man lever småbarnsliv i förorten. Den tiden kommer väl tillbaka antar jag. I pensionsåldern. Men det betyder inte att jag saknar det mindre. Bio. Teater. Läsa en bok i lugn och ro. Långsamt spankulerande på konstutställningar utan att vara livrädd för att de små trollen förstör ett verk till ett par-tre hundra tusen. 

För någon vecka sedan klarade jag ändå att klämma in en dansföreställning helt spontant, efter att ha fått biljetter av en vän som spelar cello i Det Norske Operaorkesteret.
 Tack för det, Erlend! 

Jag blev helt såld på uppsättningen koreograferad av stjärnparet Sol León och Paul Lightfoot från Nederlands Dans Theater. Så uppslukad att jag var tvungen att ta med migen av mina bästa vänner och se den en gång till! Helt makalös koreografi, scenografi nästan bara bestående av ljus och skuggor, dansare i världsklass, allt i ett operahus av internationell dignitet. Jag gick därifrån i ett lyckorus, direkt hem och letade upp all musik i spotify. 

Just denna uppsättningen var en slags "best of León & Lightfoot", vilket innebar 3 stycken de har satt upp förut, den ena så lång tillbaka som 1997. Och det var min favorit. 

En rekommendation alltså. Se något av detta fantastiska par någon gång i livet, om du får möjlighet. Du kommer att bli blown away!!!











Bilder lånade från Nederlands Dans Theater, Aftenposten och Det Norske Opera.




mandag 31. oktober 2016

Halloween

Hos oss är det en liten fröken på 5 år som bestämmer vad vi skall fira i huset. Nja, inte helt och hållet kanske, men trots att jag som vuxen egentligen tycker att vi har lite väl mycket amerikaniserade traditioner här, istället för att ta vara på våra egna, så har jag inte hjärta att stoppa henne i ivern över att få klä ut sig, skrämmas, äta godis och karva pumpor. Och med handen på hjärtat; vilka traditioner är egentligen svenska eller norska från början? Jag har faktiskt ingen aning!

Nåväl. Jag letade runt lite på nätet för att se om jag kunne hitta något mer dekorativt än orange och svart tillsammans, som inte är min favoritfärgkombo. Och faktiskt. Det finns lite som jag kunde tänka mig att ha här hemma. Med lite fingerfärdighet och tid, kan man klara att fixa detta själv. (Om man till skillnad från mig är ute i lite god tid, inte på självaste dagen....) Nästa år ger jag mig kanske på någon av dessa ideér!

























Happy Halloween!


Alla bilder lånade från länkade inlägg.







tirsdag 25. oktober 2016

Höststämning

Då kom den alltså för fullt. Hösten. Med sina fantastiska färger, sitt kalla och varma om vart annat, och den där ursäkten för att få lov att bara sitta hemma och mysa.
 Gärna framför TV:n om jag får bestämma. 
Så mycket att se på denna hösten, som vanligt, att jag inte klarar att sortera allt.
 På min lista hittar man Dicte, Nobel, Så mycket bättre, Skam, Kockarnas Kamp, men framför allt; På Spåret. Och min lilla guilty pleasure Idol. Japp, jag älskar det!

Hemma har jag bara lust att laga mat, förändra på lösningar som vi har märkt inte fungerar i vårt hus. Det är framför allt lagringsplatsen som ställer till det för oss. Nu måste det bli ordning och reda snart. Blir galen på att inte allt har sin fasta plats fortfarande, efter 3 år i samma hus! Ja, ja, lyxproblem.....

Jag håller också på att skapa en ny hemsida, på en helt annan plattform,  med blogg och företagsinformation på samma sida. Jag knepar och knåpar, och försöker mig fram för att få det som jag vill. Hoppas att jag kan lansera det i loppet av vintern. 
Samtidigt har jag och Martin börjat fila på det största och viktigaste projektet någonsin. Fortsättning följer. 








Foto; Ida Svensson / Formidabel Expo

fredag 21. oktober 2016

HM x Kenzo

Det är snart dax för det efterlängtade samarbetet mellan H&M och Kenzo att lanseras i butikerna. Den 3e nov brakar det loss med afrikainfluerade snitt, mönster och färger, som även för tankarna till ryska stäppen, nomadfolk och traditionell folklorestil. En maximalistisk kollektion, som kanske inte är superkommersiell här i Skandinavien, men ändå väldigt inspirerande tycker jag. 

Här är mina favoriter;






                                      







Alla bilder lånade från H&M / Kenzo.



lørdag 15. oktober 2016

Rosa sløyfe, Rosa bandet

ASTRID

Jag stötte på henne på gatan, helt oförberedd, på Torshov här i Oslo. Precis utanför Mustang Sally.  Min gamla klasskompis Astrid. Jag var mammaledig, Astrid såg annorlunda ut. Jag klarade inte helt att sätta fingret på vad det var. Var hade krullarna i hennes hår tagit vägen? Jag hade sett henne med helt rakt hår en gång innan, och tänkte att det var det hon hade gjort. Plattat ut sitt krulliga hår igen. Men det var något som var annorlunda. Jag berättade för min svärmor som hade gått i förväg, och frågade henne efteråt om hon uppfattade det som om Astrid bar peruk. Så jävla fegt tänkte jag skuldfyllt senare, att jag inte frågade. Hur mår du? Är allt OK?


 Någon månad senare ringde hon mig en sen kväll, men jag missade samtalet, och fick ett meddelande någon minut efter. Jag hann tänka att det var konstigt, vi var inte vänner som ringde varandra. Men i meddelandet förklarade hon att hon egentligen skulle ringa en annan Ida, men råkade välja mig i telefonboken. Hon tog sig tid att fråga hur jag har det, och lite vanligt small-talk fram och tillbaka innan vi sa hej då. 


Allt var inte ok. Dagen efter felringningen fick jag veta att Astrid hade gått bort på natten.
I cancer. Kreft. Hon var bara 32 år.





PAUL

Jag hade beställt en resa till Amsterdam, och kontaktade min fd kollega Paul för att få lite tips från en man som kom från Nederländerna, och som dessutom hade lite koll på läget. Han var trots allt en guru för alla grafiska designers någonsin utbildade på Westerdals.

Vi hade kontakt på Facebook, han bad mig ringa honom istället för att maila. Det är lättare att snacka sa han. Jag var stressad och glömde bort det innan jag skulle åka, men skickade ett långt mail till honom när jag kom hem och berättade allt jag hade gjort, och berömde hur fin hans hemstad var. Är du ok, frågade jag i slutet på mailet. Jag hade läst mellan raderna i hans kryptiska statusuppdateringar att allt inte var ok, men inte vågat fråga. Nja, ibland är mitt huvud någon annanstans, men jag har det helt ok. Sjukskriven, men på bättringsvägen, sa han. Han hade haft en hjärntumör, som blivit bortopererad. The spirit is up, skrev han. 

Men tumören kom tillbaka. Och cancersvulsten var elakartad. 4 månader och 18 dagar senare begravdes han i den absolut vackraste begravningen jag har upplevt. Regisserad av sig själv, helt i hans kreativa och galna anda. 51 år blev han, fina Paul.






JUNI

Vi skulle bedömma elevarbeten på Westerdals, i Gullblyanten, en tävling för kreativa studenter. Kan det ha varit 2005? Hon var den erfarna stylisten som alla kände till, jag ganska nyutbildad, med ambitioner. Tidigare år när jag varit jurymedlem, startade dagen alltid med en generös frukostbuffé. Men inte i år. Alla som känner mig vet att jag är en ytterst matilsken person. Ingenting fungerar för mig om jag inte får mat. Speciellt inte starten på dagen. Jag blir arg.Denna gången inombords, eftersom jag inte känner de andra 5 medlemmarna i juryn ännu. Men Juni märker att jag har lågt blodsocker, och ger mig hennes bilnycklar, med ett leende. Ett rött läppstiftsleende. Alltid detta illröda läppstift.Så franskt chic. Det ligger knäckebröd i handskfacket, säger hon. Jag är precis likadan, jag blir rasande om jag är hungrig, säger hon vidare.  

Så fick hon en plats i mitt hjärta. Vi umgicks aldrig, vi var inte nära varandra på det viset. Men varje gång vi stötte på varandra, under kanske 10 år efter knäckebrödssituationen,  mestadels i jobbsammanhang, så kramade vi alltid om varandra, och bytte några ord. Ibland  var vi personliga och pratade länge, ibland bara några vänliga ord. Alltid det röda läppstiftet. Alltid samma omtänksamhet. Alltid hade hon presterat något nytt som fotostylist, som jag imponerades av, eller publicerat något nytt drömskt foto på Instagram, som jag beundrade. Så livsglad. Så annorlunda och bohemisk. Så otroligt träffsäker i sin stil.

Den 13 mars 2016 lägger Juni ut en status på sin Facebooksida:
Cancer. In. Me. Damn. 
Tiden efter det, väljer Juni att uppdatera oss alla genom just FB helt fram tills hon inte kan mer. Då skriver hon det också. Att hon vet att hon skall dö. Att hon inte kommer att klara att skriva mer.  Hon skriver som en poet, och visar allt. Ilskan, förtvivlan, uppgivenheten och sorgen. Glädjen imellanåt. 
Den 2 Juli 2016 gick hon bort, 47 år gammal, och lämnade sin man och deras 2 barn efter sig. 














Till minne av Astrid, Paul, Juni, Rowena, Christian & Katrine som inte finns med oss mer, och alla andra med erfarenhet av sjukdommen, alla nära och kära som oroas, alla med sjukdommen i sig, och alla som står vid sidan av och inte vet vad ni skall göra för att stötta. 





                
SparaSpara