ASTRID
Jag stötte på henne på gatan, helt oförberedd, på Torshov här i Oslo. Precis utanför Mustang Sally. Min gamla klasskompis Astrid. Jag var mammaledig, Astrid såg annorlunda ut. Jag klarade inte helt att sätta fingret på vad det var. Var hade krullarna i hennes hår tagit vägen? Jag hade sett henne med helt rakt hår en gång innan, och tänkte att det var det hon hade gjort. Plattat ut sitt krulliga hår igen. Men det var något som var annorlunda. Jag berättade för min svärmor som hade gått i förväg, och frågade henne efteråt om hon uppfattade det som om Astrid bar peruk. Så jävla fegt tänkte jag skuldfyllt senare, att jag inte frågade. Hur mår du? Är allt OK?
Någon månad senare ringde hon mig en sen kväll, men jag missade samtalet, och fick ett meddelande någon minut efter. Jag hann tänka att det var konstigt, vi var inte vänner som ringde varandra. Men i meddelandet förklarade hon att hon egentligen skulle ringa en annan Ida, men råkade välja mig i telefonboken. Hon tog sig tid att fråga hur jag har det, och lite vanligt small-talk fram och tillbaka innan vi sa hej då.
Allt var inte ok. Dagen efter felringningen fick jag veta att Astrid hade gått bort på natten.
I cancer. Kreft. Hon var bara 32 år.
PAUL
Jag hade beställt en resa till Amsterdam, och kontaktade min fd kollega Paul för att få lite tips från en man som kom från Nederländerna, och som dessutom hade lite koll på läget. Han var trots allt en guru för alla grafiska designers någonsin utbildade på Westerdals.
Vi hade kontakt på Facebook, han bad mig ringa honom istället för att maila. Det är lättare att snacka sa han. Jag var stressad och glömde bort det innan jag skulle åka, men skickade ett långt mail till honom när jag kom hem och berättade allt jag hade gjort, och berömde hur fin hans hemstad var. Är du ok, frågade jag i slutet på mailet. Jag hade läst mellan raderna i hans kryptiska statusuppdateringar att allt inte var ok, men inte vågat fråga. Nja, ibland är mitt huvud någon annanstans, men jag har det helt ok. Sjukskriven, men på bättringsvägen, sa han. Han hade haft en hjärntumör, som blivit bortopererad. The spirit is up, skrev han.
Men tumören kom tillbaka. Och cancersvulsten var elakartad. 4 månader och 18 dagar senare begravdes han i den absolut vackraste begravningen jag har upplevt. Regisserad av sig själv, helt i hans kreativa och galna anda. 51 år blev han, fina Paul.
JUNI
Vi skulle bedömma elevarbeten på Westerdals, i Gullblyanten, en tävling för kreativa studenter. Kan det ha varit 2005? Hon var den erfarna stylisten som alla kände till, jag ganska nyutbildad, med ambitioner. Tidigare år när jag varit jurymedlem, startade dagen alltid med en generös frukostbuffé. Men inte i år. Alla som känner mig vet att jag är en ytterst matilsken person. Ingenting fungerar för mig om jag inte får mat. Speciellt inte starten på dagen. Jag blir arg.Denna gången inombords, eftersom jag inte känner de andra 5 medlemmarna i juryn ännu. Men Juni märker att jag har lågt blodsocker, och ger mig hennes bilnycklar, med ett leende. Ett rött läppstiftsleende. Alltid detta illröda läppstift.Så franskt chic. Det ligger knäckebröd i handskfacket, säger hon. Jag är precis likadan, jag blir rasande om jag är hungrig, säger hon vidare.
Så fick hon en plats i mitt hjärta. Vi umgicks aldrig, vi var inte nära varandra på det viset. Men varje gång vi stötte på varandra, under kanske 10 år efter knäckebrödssituationen, mestadels i jobbsammanhang, så kramade vi alltid om varandra, och bytte några ord. Ibland var vi personliga och pratade länge, ibland bara några vänliga ord. Alltid det röda läppstiftet. Alltid samma omtänksamhet. Alltid hade hon presterat något nytt som fotostylist, som jag imponerades av, eller publicerat något nytt drömskt foto på Instagram, som jag beundrade. Så livsglad. Så annorlunda och bohemisk. Så otroligt träffsäker i sin stil.
Den 13 mars 2016 lägger Juni ut en status på sin Facebooksida:
Cancer. In. Me. Damn.
Tiden efter det, väljer Juni att uppdatera oss alla genom just FB helt fram tills hon inte kan mer. Då skriver hon det också. Att hon vet att hon skall dö. Att hon inte kommer att klara att skriva mer. Hon skriver som en poet, och visar allt. Ilskan, förtvivlan, uppgivenheten och sorgen. Glädjen imellanåt.
Den 2 Juli 2016 gick hon bort, 47 år gammal, och lämnade sin man och deras 2 barn efter sig.
Stöd cancerfonden.
Stöd kreftforeningen.
Till minne av Astrid, Paul, Juni, Rowena, Christian & Katrine som inte finns med oss mer, och alla andra med erfarenhet av sjukdommen, alla nära och kära som oroas, alla med sjukdommen i sig, och alla som står vid sidan av och inte vet vad ni skall göra för att stötta.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar