Den sista veckan har varit en berg och dalbana av känslor för vår familj men framför allt min syster och hennes familj. Samtidigt som vi har fått en trist nyhet som berör våra närmsta familjemedlemmar, så har vi haft ett efterlängtat och kärt besök av en nygammal familjemedlem. Som med alla sorgliga nyheter, finns det bara en positiv sak att nämna om denna. Man måste våga och komma ihåg att sätta pris på varje dag av sitt liv, hur kliché det än kan låta. Och det känner jag att jag har gjort den sista veckan.Jag menar inte att vara kryptisk. Men avbrottet här på bloggen den sista veckan har en orsak.
Detta är den korta historien om hur vi återupptog en kontakt med våra avlägsna släktingar i USA, och samtidigt fick vänner för livet;
I september åkte jag, min storasyster och vår pappa till USA för att besöka våra, för mig okända, släktingar där. Det är min pappas kusin och hans vuxna barn och barnbarn det handlar om. Vi har med detta satt igång en kontakt mellan oss som har hållt i sig i 3 generationer. Från vår farmor och farfar, till min far och hans syskon, och nu till oss.
Innan vi satte oss på planet till Minnesota, St Paul och Minneapolis, så tillbringade vi några dagar i New York. Där startade vi vår släktförståelse genom att besöka Ellis Island och The Immigrant Museum. Det var dit min farfars 2 bröder kom när de emigrerade till USA i början på 1900-talet, som så många andra skandinaviska, unga män, kvinnor och barn. (Precis som idag var det dock mest män som vågade sig på den långa resan) Jag rekommenderar alla som har emigranter i familjen, eller de som inte har det och därmed kanske inte förstår dagens emigrantsituation, att besöka Ellis Island.
De flesta kanske inte vet hur det var för deras släktingar att komma till ett annat land på den tiden. Förvånansvärt likt dagens emigrantsituation faktiskt, med den tunga skillnaden att våra förfäder inte flydde från bomber och tortyr. De drömde däremot om ett bättre liv än det fattiga bondelivet de levde i Sverige, och sökte därför lyckan i "The american dream".
Ellis Island. Hit ankom alla emigranter till USA, mellan 1892-1954. Man blev läkarundersökt och intervjuad, innan man fick sitt beslut. Stanna eller ej?
Ja, vad skall man säga? Ett uttalande från 1920, men kunne likaväl varit idag.
Vi fick en helt fantastisk kontakt med våra släktingar. De hade längtat efter att möta oss lika mycket som vi att möta dem. Det sa klick, och under våra få dagar tillsammans bestämde sig Sara, vår syssling, att hon ville besöka oss i Europa. Ett ganska stort beslut eftersom vi dels inte kände varandra riktigt, Sara har aldrig varit utanför USA, och hon har en familj med 3 barn som inte kunde vara med på resan.
Till en början tänkte hon att det skulle räcka med en långhelg på 4-5 dagar. Detta fick vi henne att omvärdera och plötsligt satt hon med biljetter för 14 dagar. Och inte nog med det. Hon var fast besluten om att se Köpenhamn, Oslo, Stockholm och Reykavik när hon ändå var här! Och som en extra bonus såg vi till att hon var här den 17 maj, för att uppleva den norska nationaldagen.
Sagt och gjort, nu har hon varit här och vi har haft en HELT FANTASTISK tid tillsammans. Vi har fått en ny familjemedlem, en riktigt nära och god vän för livet, och en helt ny förståelse för släktskapet och relationerna i släkten.
Jag har Sixten i magen!
Vi ordnade kräftskiva, med nubbe och allt.
Thanks for everything, the Swenson family.You are the best!
I´m so happy that we made it real, to keep in contact through 3 generations. We will pass it forward to continue the contact to Ludde, Minou, Freja, Sixten, Madeleine, McKenzie, Riley, Aron and Linnea!
In honor of the Svensson brothers Ernst and Yngve.
Ber om ursäkt för dålig fotokvalitet.
Alla foton: Ida Svensson / Formidabel Expo
